Orkester Journalen ( 2003/11)

   Utan Tveka

   Viacheslav Preobrazhenski

   NIGHTFALL

One way train-Tell me nothing-Nightfall-Shaman dance-Back to the stream-Keep cool-Just dream-Somewhere else-Seven winds

(Dolphin Music 002)

Viacheslav Preobrazhenski TS, Bo Skuba P, Ivar Lindell B, Patrik Jansson DR.

Insp i Stockholm,September 2002.

Med en kraftfull, framåtriktad rörelse sätter exilryske saxofonisten “VP” igång musiken. Hans sällskap nappar direkt och släpper sedan inte greppet oavsett tempo. Man kommer i någon mån att tänka på Hacke Björksten, vissa likheter finns mellan honom och Preobrazhenski när det gäller iver och framfusighet. Där finns det obändiga svänget, den raka, tämjda men ändå oblyga tonen. Det här är moderniserad swing men utan att reproducera redan inbrända tonföljder. Man saknar i viss mån dynamik, vilken man dock lätt överser med eftersom musiken flyter så fint. Bo Skuba bjuder på koncist klara och personliga solon, helt kongeniala med musiken i övrigt. Lyhörde Ivar Lindell visar än en gång sitt mångsidiga och intelligenta basspel. Fint spelar också Patrik Jansson på trummorna, man förstår att han väl trivs i sällskapet och inte minst tillsammans med Lindell.

Lejf Wigh

  Norrköpings Tidningar ( 2003-12-17 )

   NIGHTFALL

Viacheslav Preobrajenski är en rysk tenorsaxofonist som bor i Stockholm sedan tio år. Slava som han kallas av vännerna har spelat med många berömda jazzmusiker som Red Mitchell, Roffe Ericson och Nisse Sandström. Nyligen kom han ut med sin sjätte CD, Nightfall. I hans kvartett består kompet av två veteraner, basisten Ivar Lindell och pianisten Bo Skuba samt från den yngre generationen trumslagaren Patrik Jansson.

      Den minnesgode kommer kanske ihåg Slava som gästsolist i Oleg Lundströms Moskva-storband i Hörsalen 1999. Det är första gången jag hör Preobrajenski på skiva och blev häpen till en början över det solida tenorspelet. Hans teknik gör att han får ett härligt flyt när han improviserar. Slava har skrivit samtliga nio låtar. Ballader och svängiga kompositioner i en fin blandning.

Bozze Möller

  Arbetarbladet (2003-10-24)

  NIGHTFALL

Redan under de första sekunderna av inledande spåret “One way train” förstår man att Viacheslav Preobrazhenski, eller ”Slava” som han kallas, är en duktig saxofonist. Hans saxofonspel är energiskt, inspirerat och vackert med utsvävningar i fantasifulla melodier som leder en på resan.

De tre första spåren låter klassisk blåtons-jazz som fått adrenalinkick med det samspelta bandet. De lugnare låtarna däremot påminner om bakgrundsmusiken i tv-serien Twin Peaks där de utdragna, lidelsefulla tonerna som sjunger ur Slavas tenorsaxofon får allting att lyfta.

Bo Skubas riviga pianosolo i ”Shaman dance” tvingar en att stampa foten i backen och entusiastiskt digga med.

Gävlesonen Patrik Jansson på trummor (som annars spelar med bland andra Maryslim) spelar underbart, det är kul att höra honom spela jazz, vilket han gör otroligt bra. Den stadiga basen står den argentinske bebop-basisten Ivar Lindell för. Ett minus är att skivan är riktigt lång, över en timme, vilket gör det lite påfrestande att lyssna på den i ett sträck. Innehållet i sig är dock mycket bra och aj, aj, aj – vad det svänger!

Rikard Sjöblom

   Jazz Journal (2001/01)

   DAY BY DAY

Eastline Blues; Fair Weather; Day By Day; (2) I Fall In Love Too Easily; (1) For You, For Me, For Evermore;I`ll Close My Eayes; These Foolish Things; The Touch Of Your Lips; The Hieroglyph (58.35)

Viacheslav "VP" Preobrazhenski (ts); Bo Skuba (p); Jörgen Smeby (b); Bo Söderberg (d).Stockholm, Sweden, December 1999; (2) same but Ronnie Gardiner (d) for Söderberg.

(Dolphin 001)

A new label for a leader previously unknown to me, although he has apparently had two previous CDs under his name for other labels. He is a Russian by birth but a long – time resident in Sweden where he has played with all the top resident and visiting jazzmen, which is not surprising given the quality of his playing here.
His tone is a thing of beauty delivered smoothly with the emphasis in all the right places; I suppose Eddie Miller or perhaps Bob Cooper are the nearest to his style although it is clear he is copying no one. His melodic invention, too, is of the best quality, especially good on ballads such as I Fall In Love Too Easily and I’ll Close My Eyes. The rhythm section supports well and pianist Skuba provides noticeable solos on Eastline Blues and For You, For Me, For Evermore in two markedly different styles, the first driving and two fisted the second lyrical and flowery.
With my inbuilt prejudice against "one horn" quartets, I can’t wax too lyrical about this, but it is very good of its kind and deserves attention by funs of good tenor playing; another melodical horn player alongside him and I’m sure I would have raved about the issue, and even as it is, taken a couple of tracks at a time it’s very enjoyable.

David Badham

   Orkester Journalen (2000/09)

DAY BY DAY

VP eller Slava Preobrazhenski är en ursprungligen rysk saxofonist som bott i Sverige i flera år. I Soviet var han bland annat framträdande solist i Oleg Lundstrems storband och i Sverige har han samarbetat med Rolf Ericsson, Bernt Rosengren, Lars Sjösten och många andra. En stadig inkomst skaffar han som lärare i jazzimprovisation vid Kulturama i Stockholm.
Preobrazhenskis musik och spelstil kommer ur jazzens verkliga mittfåra och Dave Castle jämför i konvolut-texten hans inställning med Scott Hamiltons. Alltså någon som prioriterar en vacker och mustig ton och ett melodiskt spelsätt. Och sådan är musiken här, ett knippe väl valda standardmelodier framförs enkelt och svängigt, med den smidiga tenorsaxen påtagligt långt fram i mixen.
Kompet gör vad som krävs och ger kompetent understöd. Solistiskt gör Bosse Skuba och Jörgen Smeby några inpass, men det är främst kapellmästaren själv som får möjlighet att visa upp ett litet gammalmodigt men ändå klart hörvärt saxofonspel.

Jan Strand

   Jazz Journal (1999/02)

    Slava Preobrazhenski / Nisse Sundström

   RUSSIAN BLUE

Russian Blue; Jubilation; For All We Know; Bewitched Bothered And Bewildered; Our Delight; Minor Mishap; How Long Has This Been Going On; Nothing Special; Time Was; Blues And Sulphurs ( 64.37 )

Slava Preobrazhenski, Nisse Sundström (ts); Horace Parlan (p); Sture Nordin (b); Ronnie Gardiner (d). Oslo (probably), July 4, 1993.

(Gemini GMCD 83)

Gemini Records have specialised to some extent in two-tenor albums, with Totti Berg/Al Cohn, Flip Fillips/Bjarne Nerem, Knut Riisnaes/Red Holloway (twice), Berg/Plas Johnson, and now this record, which joins a Russian and Swedish tenor player with an American pianist and drummer, and a Swedish bassist.
It is all very relaxed, melodically attractive, swinging music, backed by a sympathetic rhythm section. If one had to identify influences, I suppose Zoot Sims would be Sandström`s, with Slava coming clothier Al Cohn, though on ballads, he shows touches of Webster. On How Long, Sandström shows something of Getz`s ethereal quality. It was the latter who wrote the three originals, Nothing Special, which could have been written by Al Cohn, and the opening and closing blues. All the tracks are of a high quality, but if I had to pick a favourite, it would be Jubilation, a tune which, as liner writer Alun Morgan points out, "seems to generate its own sense of swing".
Despite the fact that the co-leaders are not well known, they have produced a most attractive album, which should appeal to all those who enjoy slightly old-fashioned tenor players.

Mike Shera

   Jazz Journal (1992/   )

    Viacheslav "VP" Preobrazhenski

   WE ALL HOPE

(4)In The Wee Small Hours Of The Morning; On Green Dolphin Street; Darn That Dream; Beautiful Love; Milestones; Little Esther; Keep Hold Of Yourself; Sophisticated Lady; Days Of Wine And Roses; Wee Dot (61.16)

Preobrazhenski (ts); Horace Parlan (p); Red Mitchell (b); (4)add Russian Chamber Orchestra, Dushan Mihailovich (conductor). Moscow, 1991.

(Sintez SRCD 00002)

How curious that is should have been Ben Webster, rather than Young, Hawkins, Freeman or whoever, who was the starting - off point for so many of the new generation of melodic tenor saxophonists.
"VP" is another example: there were moments hearing this issue when when I felt I could have been listening to Scott Hamilton. But Frog`s way is a good srart, and "VP" like Hamilton, has absorbed later styles and developed his own idiom, as well as an impressive internal momentum. Hi is, the insert tells me, already a distinguished Russian mainstreamer, and his opportunity to record with Parlan and Mitchell was sponsored by a joint Soviet-Swedish venture as a modest share of strengthening the process of moving the East and West towards each other. The hope of the CD`s title is for more democracy...
It is a gentle, musicianly record. The first two tracks are in a dreamy mood as the orchestral background discreetly cushions rhapsodic tenor and Mitchell’s didactic bass. The next three are livelier; straight jazz in which all three play with taste and imagination, Parlan shining particularly on Beautiful Love. On Keep Hold Of Yourself, "VP" hardens up his tone briefly in deference to Sonny Rollins, but soon returns to his own engaging style. The duet by the two Americans on Parlan`s composition is as accomplished as you would expect; "VP"`s unaccompanied solo is poised and confident. The final loping blues is satisfying, though no sparks fly.
I have the feeling that everyone was on their best behaviour for this session, but it paid off: an impressive Western debut for VP.

 John Postgate

   Orkester Journalen (1992/08)

   WE ALL HOPE

We All Hope är en trevlig bekantskap. Red Mitchell som ofta samlat svenska och amerikanska musiker till sina duo-eller triosättningar, spelar den gången med den ryske saxofonisten Viacheslav "VP" Preobrazhenski från Moskva och pianisten Horace Parlan.
På de två första numren medverkar Russian Chamber Orchestra. I sitt lyriska spel påminner "VP" mycket om Stan Getz, men har ändå ett högst personligt uttryck. Red Mitchell visar på nytt vilken vidunderlig basist han är och i Little Esther spelar han ett otroligt solo.
Trion håller ångan uppe rakt igenom i en bred repertoar med kompositioner av bl a Miles Davis, Sonny Rollins, Duke Ellington och J J Johnson. We All Hope talar ett musikaliskt universellt språk som folk både i väst och öst säkert känner samhörighet med.

 Christer Bergström